Bah
Varje morgon intalar jag mig själv att det ska bli en dag då jag inte äter något onyttigt. Det brukar funka bra till frukost. knäcke med gurka och fil med linfrön brukar det bli. Sedan kommer lunch och då trycker jag i mig nått med kolhydrater men säger till mig själv att det tränar jag bort ikväll. Klockan fyra kommer suget, socker suget! Inte en enda jävla dag har jag lyckas gå utan att äta socker, hur illa är det inte då?
Socker beroendet tar över mig!
Idag försöker jag igen, men jag åt ju en risifrutti trill frukost så jag har ju redan misslyckats.
Lyssnar på lite mumford & sons och sörjer över att jag är beroende av något förutom mackan :P
Xx
Socker beroendet tar över mig!
Idag försöker jag igen, men jag åt ju en risifrutti trill frukost så jag har ju redan misslyckats.
Lyssnar på lite mumford & sons och sörjer över att jag är beroende av något förutom mackan :P
Xx
wiiiii
Hej hopp.
Ångesten har lagt sig lite igen, men vem vet den kanske är tillbaka om några timmar? Imorgon börjar jag i alla fall jobba. Wihooooow. Kanske inte just åt att jobba men att tjäna lite pengar är ju aldrig fel.
På måndag/tisdag tror jag att jag tar en sväng ner till malmö för att prata framtid med min kära sandra. Det är rätt underligt hur vi bara känt varandra i 2½ år, bott med varandra i typ 5 månader och sen bara setts sporadiskt och jag fortfarande tänker henne som en av mina bästa vänner.. Kanske beror på att hon var med när jag förvandlades in till en londonslav, eller så klickade vi bara. Ingen aning.. Dit ska jag om jag inte måste jobba, jag gillar skåne.
En tråkigare sak är att jag och Miguel inte kommer åka till Ibiza i mitten på maj, buhuuu.. Tur det antar jag för vem fasan har pengar nog för det? Jobbar man inte på 6 veckor är man fan pank snart. Det kan ju också bara vara jag och mitt spenderande med pengar, måste lära mig att snåla om jag ska bli stundent..
Roligare sak är att min vän Kevin har fått ett svenskt visum så han flyttar hit den 13e maj! Ännu roligare är att jag ska till London för att hjälpa honom med hans väskor. Och så lite roligare på det är att min polska vän Lucas har fått jobb som badvakt på Brighton beach i sommar och behöver köra sin landrover från Polen till England. Killen har dock blivit av med sitt polska körkort så får bara köra på hans internationella och behöver någon som tar hans bil genom Polen till Tyskland. Ces't moi! den 7e maj åker jag ner till Polen och sedan kör vi en roadtrip till London och där möter jag Kevin, firar Nikkis födelsedag, umgås med folk jag gillar och sedan kommer hem igen den 13e med Kevin. Jag ska introducera honom för er alla, även fast hans plan är att flytta till Stockholm så kommer han säkerligen vara med mig de första veckorna, JIPPIII!
Nu ska jag ta mig lite linfrön, sedan blir det badhuset och vid 12 ska jag möta cissi på stan.
Puss
Ångesten har lagt sig lite igen, men vem vet den kanske är tillbaka om några timmar? Imorgon börjar jag i alla fall jobba. Wihooooow. Kanske inte just åt att jobba men att tjäna lite pengar är ju aldrig fel.
På måndag/tisdag tror jag att jag tar en sväng ner till malmö för att prata framtid med min kära sandra. Det är rätt underligt hur vi bara känt varandra i 2½ år, bott med varandra i typ 5 månader och sen bara setts sporadiskt och jag fortfarande tänker henne som en av mina bästa vänner.. Kanske beror på att hon var med när jag förvandlades in till en londonslav, eller så klickade vi bara. Ingen aning.. Dit ska jag om jag inte måste jobba, jag gillar skåne.
En tråkigare sak är att jag och Miguel inte kommer åka till Ibiza i mitten på maj, buhuuu.. Tur det antar jag för vem fasan har pengar nog för det? Jobbar man inte på 6 veckor är man fan pank snart. Det kan ju också bara vara jag och mitt spenderande med pengar, måste lära mig att snåla om jag ska bli stundent..
Roligare sak är att min vän Kevin har fått ett svenskt visum så han flyttar hit den 13e maj! Ännu roligare är att jag ska till London för att hjälpa honom med hans väskor. Och så lite roligare på det är att min polska vän Lucas har fått jobb som badvakt på Brighton beach i sommar och behöver köra sin landrover från Polen till England. Killen har dock blivit av med sitt polska körkort så får bara köra på hans internationella och behöver någon som tar hans bil genom Polen till Tyskland. Ces't moi! den 7e maj åker jag ner till Polen och sedan kör vi en roadtrip till London och där möter jag Kevin, firar Nikkis födelsedag, umgås med folk jag gillar och sedan kommer hem igen den 13e med Kevin. Jag ska introducera honom för er alla, även fast hans plan är att flytta till Stockholm så kommer han säkerligen vara med mig de första veckorna, JIPPIII!
Nu ska jag ta mig lite linfrön, sedan blir det badhuset och vid 12 ska jag möta cissi på stan.
Puss
blah
Hej hej.
Tillbaka igen.
Lika förvirrad som vanligt.
Har nu i alla fall sökt journalistisk utbildning i USA som jag var så säker på att jag ville. Sitter fortfarande i mackans flat i norrköping som jag för några månader också var så säker på att jag ville. Allt som rullar i mitt huvud är LONDON.
Hur fan kan en stad få en på ett sånt fall som London har fått mig på? Ska jag flytta tillbaka dit nu och jobba där hela sommaren och sen åka till USA? Ska jag söka utbildningar där och jobba i Swedenland i sommar? Ska jag bara glömma dig, London, och göra som planerat?!
Jag har aldrig känt mig så jävla velig som jag gör just nu. Ingenting är bra nog. Jag kan inte fatta ett beslut, känner mig helt lam.
Nej, jag har tvättstugan. Tänka är jobbigt.
Tillbaka igen.
Lika förvirrad som vanligt.
Har nu i alla fall sökt journalistisk utbildning i USA som jag var så säker på att jag ville. Sitter fortfarande i mackans flat i norrköping som jag för några månader också var så säker på att jag ville. Allt som rullar i mitt huvud är LONDON.
Hur fan kan en stad få en på ett sånt fall som London har fått mig på? Ska jag flytta tillbaka dit nu och jobba där hela sommaren och sen åka till USA? Ska jag söka utbildningar där och jobba i Swedenland i sommar? Ska jag bara glömma dig, London, och göra som planerat?!
Jag har aldrig känt mig så jävla velig som jag gör just nu. Ingenting är bra nog. Jag kan inte fatta ett beslut, känner mig helt lam.
Nej, jag har tvättstugan. Tänka är jobbigt.
Guten morgen
God morgon, good morning & guten morgen (om det nu heter så på tyska eller om jag bara hittat på det i mitt huvud)
Jag har varit vaken i sisådär en timme redan, jag tackar Plin för detta. Sitter i mitt lilla kök och filosoferar/försöker att inte väcka Markus riktigt än.
Igår var jag riktigt lat. Jag skulle ut på en löprunda, jag gick och köpte te och en kladdkaka med Becka. Jag skulle ut på en löprunda efter, jag valde att baka bröd hemma. Jag hatar när jag blir så här, att jag sjunker in i en arbetslös dimma där inget spelar någon roll för jag kan göra det imorgon.
Jag vill vara produktiv! Jag vill jobba!
Lättare sagt än gjort. Jag fick en kassatjänst på ICA Maxi, men jag som trodde att denna skulle börja nu i april fick en knäpp på näsan. Vecka 26 är det sagt att jag ska börja, detta är alltså slutet på Juni. Vad gör jag tills dess?! Jag har ju redan symptomen på att bli en lat jäkla apa som struntar i att röra på sig. Jag vill inte gå upp 5 kg som förra sommaren då jag inte arbetade. Åker jag tillbaka o jobbar i londres tills jag ska börja på maxi, eller hoppas jag på att någon bryter benet och de ringer in mig tidigare? Svåra beslut.
Ett beslut är i alla fall fattat, jag söker in till college! USA här kommer jag! Jag har fortfarande tid att övertala min käresta till att följa med, men som det ser ut nu vill pojken stanna på svensk mark. Som sagt, jag kan göra Sverige när jag är 30 igen. Jag kommer att komma tillbaka och jag kommer att sätta mig till ro, det är min plan, men varför göra det vid 22 års ålder när man fortfarande har åtta år kvar av sin ungdom?! (Ja, jag tycker man är ungdom tills man är 30. PUNKT SLUT!)
Här har vi en annons, för typ 3e gången i min blogg. Har någon ett jobb till mig fram till v 26? Är det så lätt?!
Xx
Jag har varit vaken i sisådär en timme redan, jag tackar Plin för detta. Sitter i mitt lilla kök och filosoferar/försöker att inte väcka Markus riktigt än.
Igår var jag riktigt lat. Jag skulle ut på en löprunda, jag gick och köpte te och en kladdkaka med Becka. Jag skulle ut på en löprunda efter, jag valde att baka bröd hemma. Jag hatar när jag blir så här, att jag sjunker in i en arbetslös dimma där inget spelar någon roll för jag kan göra det imorgon.
Jag vill vara produktiv! Jag vill jobba!
Lättare sagt än gjort. Jag fick en kassatjänst på ICA Maxi, men jag som trodde att denna skulle börja nu i april fick en knäpp på näsan. Vecka 26 är det sagt att jag ska börja, detta är alltså slutet på Juni. Vad gör jag tills dess?! Jag har ju redan symptomen på att bli en lat jäkla apa som struntar i att röra på sig. Jag vill inte gå upp 5 kg som förra sommaren då jag inte arbetade. Åker jag tillbaka o jobbar i londres tills jag ska börja på maxi, eller hoppas jag på att någon bryter benet och de ringer in mig tidigare? Svåra beslut.
Ett beslut är i alla fall fattat, jag söker in till college! USA här kommer jag! Jag har fortfarande tid att övertala min käresta till att följa med, men som det ser ut nu vill pojken stanna på svensk mark. Som sagt, jag kan göra Sverige när jag är 30 igen. Jag kommer att komma tillbaka och jag kommer att sätta mig till ro, det är min plan, men varför göra det vid 22 års ålder när man fortfarande har åtta år kvar av sin ungdom?! (Ja, jag tycker man är ungdom tills man är 30. PUNKT SLUT!)
Här har vi en annons, för typ 3e gången i min blogg. Har någon ett jobb till mig fram till v 26? Är det så lätt?!
Xx
fis
Is it worth sacrificing four years in order to have a possibly better life? What is a better life?!
I'm torn.
Life of jen. (Varning för lång text)
Hej hej och hallå.
Här sitter jag, en vanlig måndagskväll och härjar över livet. Detta är något som har blivit lite av en vana de senaste 2 veckorna. Det är inte Jenni in the UK anymore, utan jenni in the swedenland.. Jag vet inte riktigt hur jag tar det.
Till en början var det väldigt jobbigt. Jag mindes inte riktigt hur jag skulle bete mig, hade svårt för att komma på ord och gjorde allt för att inte bli tjejen som tror att hon är lite bättre än alla andra för att hon varit utanför norrköpings promenader.. Nu käns det lite bättre! Jag har ett enormt stöd av mina underbara vänner, även några nya har jag fått, som gör det mesta för att livet ska kännas som vanligt. Och tro mig inte fel, jag tackar gudarna för att jag har dessa änglar. Fast livet känns ändå inte som det ska. Detta beror nog inte helt och hållet på Norrköping. Jag var trött på London och livet jag levde då, jag ville hem och jag ville landa. Kanske är det så att man alltid vill ha det man inte kan få trots allt?
Jag sitter och härjar för att jag undrar vart jag tar mig. Jag har en ålderskris även fast jag vet att jag ännu inte är gammal. Saken är bara att jag inte vill vakna upp, vara 40 år och inte ha något att berätta om min ungdom. Alla minnen man kan skaffa sig nu när det finns tid ochplats för det.. Rutiner och middagar till all ära, men jag kan faktiskt göra det vid en senare tidpunkt?!
Min teori, som jag berättat för de flesta jag känner, tar vissa illa upp av. Det är förståeligt. Här kommer den. Alla behöver förändring i sitt liv, detta kan innebära vad som helst. Nytt jobb, ny stad, ny pojkvän, resor etc. Tar man inte tag i sig själv och fixar förändring så gör man i bakhuvudet allt för att den ska komma. Detta vill säga, man köper radhus/hus, man skaffar barn, förlovar sig osv. Detta är min största skräck! Jag ser inte varför man ska växa upp så fort? Visst ska man inte vara 15 år resten av livet, men bara för att man är över 20 förvandlas man inte helt plötsligt till 35? Jag vill inte förolämpa någon som får/fått barn ung, alla har sitt egna val. Men vad jag säger är att alla behöver förändring och på ett eller annat sätt kommer den.
Jag klarar inte av att vara fast, det har jag aldrig gjort. Jag behöver spänning och upplevelse, nya människor med andra historier i bagaget än vad jag har. Kanske kommer det här behovet aldrig att stanna, kanske kommer jag ha hus och vovve när jag fyllt 26. Vad jag vet nu är att jag klarar inte av att sitta stilla när varje dag känns som att en dag ur min ungdom slinker iväg som sand i ett timglas.
Jag har bestämt mig. Jag ger inte bort min ungdom till dig Norrköping, du har tagit allt för mycket av den och förvandlat den till skit! Nu skriver jag på mitt ansökningsbrev till journalist studier och det känns jävligt svårt, men hur motiverad blir man inte när man vet att det kan ta mig ifrån alla dessa dagar som spenderats med deprimerade tankar om livet?
Jag tänkte bara att någon kanske fortfarande var intresserad om vad som håller på att hända med mitt liv? :)
Ha en bra kväll
x / Jen
Här sitter jag, en vanlig måndagskväll och härjar över livet. Detta är något som har blivit lite av en vana de senaste 2 veckorna. Det är inte Jenni in the UK anymore, utan jenni in the swedenland.. Jag vet inte riktigt hur jag tar det.
Till en början var det väldigt jobbigt. Jag mindes inte riktigt hur jag skulle bete mig, hade svårt för att komma på ord och gjorde allt för att inte bli tjejen som tror att hon är lite bättre än alla andra för att hon varit utanför norrköpings promenader.. Nu käns det lite bättre! Jag har ett enormt stöd av mina underbara vänner, även några nya har jag fått, som gör det mesta för att livet ska kännas som vanligt. Och tro mig inte fel, jag tackar gudarna för att jag har dessa änglar. Fast livet känns ändå inte som det ska. Detta beror nog inte helt och hållet på Norrköping. Jag var trött på London och livet jag levde då, jag ville hem och jag ville landa. Kanske är det så att man alltid vill ha det man inte kan få trots allt?
Jag sitter och härjar för att jag undrar vart jag tar mig. Jag har en ålderskris även fast jag vet att jag ännu inte är gammal. Saken är bara att jag inte vill vakna upp, vara 40 år och inte ha något att berätta om min ungdom. Alla minnen man kan skaffa sig nu när det finns tid ochplats för det.. Rutiner och middagar till all ära, men jag kan faktiskt göra det vid en senare tidpunkt?!
Min teori, som jag berättat för de flesta jag känner, tar vissa illa upp av. Det är förståeligt. Här kommer den. Alla behöver förändring i sitt liv, detta kan innebära vad som helst. Nytt jobb, ny stad, ny pojkvän, resor etc. Tar man inte tag i sig själv och fixar förändring så gör man i bakhuvudet allt för att den ska komma. Detta vill säga, man köper radhus/hus, man skaffar barn, förlovar sig osv. Detta är min största skräck! Jag ser inte varför man ska växa upp så fort? Visst ska man inte vara 15 år resten av livet, men bara för att man är över 20 förvandlas man inte helt plötsligt till 35? Jag vill inte förolämpa någon som får/fått barn ung, alla har sitt egna val. Men vad jag säger är att alla behöver förändring och på ett eller annat sätt kommer den.
Jag klarar inte av att vara fast, det har jag aldrig gjort. Jag behöver spänning och upplevelse, nya människor med andra historier i bagaget än vad jag har. Kanske kommer det här behovet aldrig att stanna, kanske kommer jag ha hus och vovve när jag fyllt 26. Vad jag vet nu är att jag klarar inte av att sitta stilla när varje dag känns som att en dag ur min ungdom slinker iväg som sand i ett timglas.
Jag har bestämt mig. Jag ger inte bort min ungdom till dig Norrköping, du har tagit allt för mycket av den och förvandlat den till skit! Nu skriver jag på mitt ansökningsbrev till journalist studier och det känns jävligt svårt, men hur motiverad blir man inte när man vet att det kan ta mig ifrån alla dessa dagar som spenderats med deprimerade tankar om livet?
Jag tänkte bara att någon kanske fortfarande var intresserad om vad som håller på att hända med mitt liv? :)
Ha en bra kväll
x / Jen
