Life of jen. (Varning för lång text)
Hej hej och hallå.
Här sitter jag, en vanlig måndagskväll och härjar över livet. Detta är något som har blivit lite av en vana de senaste 2 veckorna. Det är inte Jenni in the UK anymore, utan jenni in the swedenland.. Jag vet inte riktigt hur jag tar det.
Till en början var det väldigt jobbigt. Jag mindes inte riktigt hur jag skulle bete mig, hade svårt för att komma på ord och gjorde allt för att inte bli tjejen som tror att hon är lite bättre än alla andra för att hon varit utanför norrköpings promenader.. Nu käns det lite bättre! Jag har ett enormt stöd av mina underbara vänner, även några nya har jag fått, som gör det mesta för att livet ska kännas som vanligt. Och tro mig inte fel, jag tackar gudarna för att jag har dessa änglar. Fast livet känns ändå inte som det ska. Detta beror nog inte helt och hållet på Norrköping. Jag var trött på London och livet jag levde då, jag ville hem och jag ville landa. Kanske är det så att man alltid vill ha det man inte kan få trots allt?
Jag sitter och härjar för att jag undrar vart jag tar mig. Jag har en ålderskris även fast jag vet att jag ännu inte är gammal. Saken är bara att jag inte vill vakna upp, vara 40 år och inte ha något att berätta om min ungdom. Alla minnen man kan skaffa sig nu när det finns tid ochplats för det.. Rutiner och middagar till all ära, men jag kan faktiskt göra det vid en senare tidpunkt?!
Min teori, som jag berättat för de flesta jag känner, tar vissa illa upp av. Det är förståeligt. Här kommer den. Alla behöver förändring i sitt liv, detta kan innebära vad som helst. Nytt jobb, ny stad, ny pojkvän, resor etc. Tar man inte tag i sig själv och fixar förändring så gör man i bakhuvudet allt för att den ska komma. Detta vill säga, man köper radhus/hus, man skaffar barn, förlovar sig osv. Detta är min största skräck! Jag ser inte varför man ska växa upp så fort? Visst ska man inte vara 15 år resten av livet, men bara för att man är över 20 förvandlas man inte helt plötsligt till 35? Jag vill inte förolämpa någon som får/fått barn ung, alla har sitt egna val. Men vad jag säger är att alla behöver förändring och på ett eller annat sätt kommer den.
Jag klarar inte av att vara fast, det har jag aldrig gjort. Jag behöver spänning och upplevelse, nya människor med andra historier i bagaget än vad jag har. Kanske kommer det här behovet aldrig att stanna, kanske kommer jag ha hus och vovve när jag fyllt 26. Vad jag vet nu är att jag klarar inte av att sitta stilla när varje dag känns som att en dag ur min ungdom slinker iväg som sand i ett timglas.
Jag har bestämt mig. Jag ger inte bort min ungdom till dig Norrköping, du har tagit allt för mycket av den och förvandlat den till skit! Nu skriver jag på mitt ansökningsbrev till journalist studier och det känns jävligt svårt, men hur motiverad blir man inte när man vet att det kan ta mig ifrån alla dessa dagar som spenderats med deprimerade tankar om livet?
Jag tänkte bara att någon kanske fortfarande var intresserad om vad som håller på att hända med mitt liv? :)
Ha en bra kväll
x / Jen
Här sitter jag, en vanlig måndagskväll och härjar över livet. Detta är något som har blivit lite av en vana de senaste 2 veckorna. Det är inte Jenni in the UK anymore, utan jenni in the swedenland.. Jag vet inte riktigt hur jag tar det.
Till en början var det väldigt jobbigt. Jag mindes inte riktigt hur jag skulle bete mig, hade svårt för att komma på ord och gjorde allt för att inte bli tjejen som tror att hon är lite bättre än alla andra för att hon varit utanför norrköpings promenader.. Nu käns det lite bättre! Jag har ett enormt stöd av mina underbara vänner, även några nya har jag fått, som gör det mesta för att livet ska kännas som vanligt. Och tro mig inte fel, jag tackar gudarna för att jag har dessa änglar. Fast livet känns ändå inte som det ska. Detta beror nog inte helt och hållet på Norrköping. Jag var trött på London och livet jag levde då, jag ville hem och jag ville landa. Kanske är det så att man alltid vill ha det man inte kan få trots allt?
Jag sitter och härjar för att jag undrar vart jag tar mig. Jag har en ålderskris även fast jag vet att jag ännu inte är gammal. Saken är bara att jag inte vill vakna upp, vara 40 år och inte ha något att berätta om min ungdom. Alla minnen man kan skaffa sig nu när det finns tid ochplats för det.. Rutiner och middagar till all ära, men jag kan faktiskt göra det vid en senare tidpunkt?!
Min teori, som jag berättat för de flesta jag känner, tar vissa illa upp av. Det är förståeligt. Här kommer den. Alla behöver förändring i sitt liv, detta kan innebära vad som helst. Nytt jobb, ny stad, ny pojkvän, resor etc. Tar man inte tag i sig själv och fixar förändring så gör man i bakhuvudet allt för att den ska komma. Detta vill säga, man köper radhus/hus, man skaffar barn, förlovar sig osv. Detta är min största skräck! Jag ser inte varför man ska växa upp så fort? Visst ska man inte vara 15 år resten av livet, men bara för att man är över 20 förvandlas man inte helt plötsligt till 35? Jag vill inte förolämpa någon som får/fått barn ung, alla har sitt egna val. Men vad jag säger är att alla behöver förändring och på ett eller annat sätt kommer den.
Jag klarar inte av att vara fast, det har jag aldrig gjort. Jag behöver spänning och upplevelse, nya människor med andra historier i bagaget än vad jag har. Kanske kommer det här behovet aldrig att stanna, kanske kommer jag ha hus och vovve när jag fyllt 26. Vad jag vet nu är att jag klarar inte av att sitta stilla när varje dag känns som att en dag ur min ungdom slinker iväg som sand i ett timglas.
Jag har bestämt mig. Jag ger inte bort min ungdom till dig Norrköping, du har tagit allt för mycket av den och förvandlat den till skit! Nu skriver jag på mitt ansökningsbrev till journalist studier och det känns jävligt svårt, men hur motiverad blir man inte när man vet att det kan ta mig ifrån alla dessa dagar som spenderats med deprimerade tankar om livet?
Jag tänkte bara att någon kanske fortfarande var intresserad om vad som håller på att hända med mitt liv? :)
Ha en bra kväll
x / Jen
Kommentarer
Trackback
